onsdag 19 september 2012

glad och fattig


Det är bra tacksamt ändå att vara fattig på hösten, av alla årstider. Den klara, friska luften får mig at andas bättre, vilket resulterar i högre koncentrationsförmåga nu när jag söker jobb. Rotfrukterna är billiga och det blir liksom lättare att komma på nyttig mat som inte är pasta. Naturen är skön och gratis. Jag läser biblioteksböcker och ser den här hösten som en omstart. Det är bara ibland som jag glömmer att omstarter kan vara riktigt bra. Just nu har jag rätt mycket planer och idéer. Vissa saker kan jag nästan röra vid, andra är fortfarande drömmar, höljda i dunkel. Jag vet att det här är ett prövoår. Det har jag vetat nästan sedan jag startade det där kulturarvsprogrammet. Men jag är glad att jag har bloggen så jag kan skriva ned till mitt framtida jag att det här året trots allt behövdes. Att det är nu mycket avgörs, och att förändringar alltid gör ont till en början. Fast det där gamla talesättet att det som inte dödar en gör en starkare, och att man alltid blir lyckligast om man fått kämpa ordentligt först, det tror jag fortfarande inte riktigt behöver stämma. Den som myntat det uttrycket tror jag inte har sina duster med försäkringskassan eller annan taskig byråkrati..

söndag 9 september 2012

tankekedjor


Igår: Kulturnatta i Mölndal med föräldrar, make, Anders, Lisa och Dan. Mycket folk. Louise Hoffsten-konsert och öppet hus i museet. Träffade bekanta mest hela tiden. Rödvin i plastmugg. Det var trevligt att träffa museifolk igen. Nattkaffe hos föräldrarna och sova över. Drömde oroliga drömmar om tvproduktionen. Att jag lallade omkring i bara adamsdräkten och tyckte det var okay att filmas så.

Idag var det tänkt att jag skulle dinera med antikarna på italiensk restaurang, men jag var tvungen att stå över. En irriterande trötthet kombinerat med illamående. Knepigt. Och tråkigt, hade faktiskt sett fram emot middagen. Det det känns bättre nu iallafall, ett på natten. Det var ju typiskt.
Lyssnar på lite Mari Boine med Senpai och drömmer om tavlor som inte är målade. Tänker på besläktade själar och på människor som kanske inte ens finns. Så mycket jag vill göra, att önskningarna liksom "kommer ivägen" för varandra.

Det kan vara så svårt att prioritera ibland. Att välja med både hjärtat och hjärnan. Just nu verkar exempelvis en viss, handsmidd vigselring i matt silver som en vettig idé. Jag tycker verkligen mycket bättre om silver nu sedan jag fick veta att det ursprungligen kommer från en fallande stjärna. Man ska nog passa på att skaffa saker bara för att de är vackra medan man inte har barn. Jag kan klara mig på pasta med tomatsås en vecka i sträck för en sådan sak.

Jag undrar vad som är den främsta orsaken till att folk skaffar barn. Just nu är jag av den egoistiska uppfattningen att ett barn hade varit fint, för då slutar man (hoppeligen) att tänka så himla mycket på sig själv. Barn för den egna utvecklingens skull, med andra ord. Det är fel anledning att skaffa barn, och därför tror jag att jag måste vänta på min "riktiga" anledning. Ungefär som när jag gifte mig. En gång i tiden kändes det helt fel. Sedan tvåtusensex kändes det helt rätt.





lördag 1 september 2012

själlösheten

Igår såg Senpai och jag filmen "Dödskallegänget", en kultig åttiotalare som vi båda anmärkningsvärt nog missat. Den var väl intressant på sina ställen, däremot skrek kidsen så mycket och intensivt att både Johan och jag började panikera och hysteriskt skratta mellan de ofrivilliga tårarna. Vi var tvungna att pausa filmen ibland för att få utrymme att andas. Ikväll tar vi det lite lugnare. Johan ska introduceras för barndomsfilmen "Den oändliga historien". Jag undrar om den är lika bra som man mindes den från det glada nittiotalet, eller om dagens animationer får den här att framstå som riktigt sunkig?

Tänk vad härligt när man var liten och villigt lät sig imponeras av den tidens effekter och datoranimationer. Allt var häftigt. Numera ställer man höga krav, och det som inte ligger i samma liga som Avatar ifråga om grafik är hopplöst föråldrat och ute. Lite så. Sedan att Avatar har en av de mest sunkiga storys jag sett på flera år är en helt annan sak. Jag kan i nya mästerverk sakna den där härligt varma och genuina känslan från den gamla filmerna. Det man inte behärskade i animationer fick man ta igen på andra sätt.
Som duschscenen i Psycho till exempel. Magiskt. Först duschens strilande ljud. En skugga bakom duschdraperiet. Plötsliga fiolstråkar och ljudliga knivhugg. Skrik. Sedan duschens stillsamma strilande igen, i en lång minut. Perfekt.

Det jag försöker säga är nog att förr kändes det som att skådespelarna stod för den huvudsakliga insatsen, och var ansvariga för att få fram känslan som skulle löpa som en röd tråd genom hela filmen. Idag döljs istället skådespelarna bakom påkostade ljud- och bildeffekter, som utgör filmens skelett.
Handlingen har kommit att bli viktigare än personen.