tröst

Praktiktiden som varit så underbar och så påfrestande är snart till ända, och jag är lite deppig över det. Så himla fint att jag då har Johan som tagit hand om mig. Igår åkte vi ut till Lärjedalen och promenerade bland vitsipporna, forsen, kvällsfågelsången. Ljusblå toner. Och sedan lagade han överraskningsmiddag åt oss. Och som om inte det vore nog gick han upp tio i sex idag fastän han är ledig, för att laga frukost. Han är så hemskt fin. Jag får ta och återgälda på något sätt. Blåbärspannkakor kanske. Eller kyssar.

vit himmel

Det är märkligt hur man kan leva i olika verkligheter. Just nu är det vitt väder. En tvättmaskins rytmiska trygghetsljud i bakgrunden och en purrande katt på min mage. Tänker att jag vill koka lite kaffe och ta en hembakad kolakaka snart. Tyst. Det är min verklighet. Men så vet jag att imorgon är det dags att åka spårvagn tidigt på morgonen igen. Sura människor vars fingrar dansar över pekskärmarna. Åsikter om vädret och kollektiv glädje och irritation. På gott och ont. Men det är inte jag. Jag är något annat.

Jag vill alltid så lite som möjligt. Inte göra karriär. Bara jobba såpass mycket och såpass lite att jag är rik på tid men ändå har mat på bordet. Drömma om luftslott hela livet, så slipper jag renoveringsprojekt och dyra lån. Det är lite så jag tänker.

tyst helg

Jag har haft en jättefin helg. På fredagskvällen möttes Senpai och jag upp för en öl på Kino. Vi hade aldrig varit där förut, men jag föll direkt för den lilla lokalen som snabbt fylldes av fredagsfirande hipsters och annat udda folk. Lite som jag. Tänker att det nog kan vara ett trevligt ställe på sommaren.

På lördagen åkte jag iväg och gjorde ett rejält styrketräningspass. Sådär så man ligger på golvet alldeles mör efteråt, och med endorfinerna rusande i blodet. Sushi på det, och dagen kunde nog inte bli mycket bättre. Söndag var hemmadag och baka kolakakor-dag och dricka-massa-kaffe-dag.

Så mycket som hänt sedan sist. Det är löjligt egentligen. Nu när jag verkligen skulle behöva blogga av mig när det händer så mycket, och så orkar jag inte. Men nu tänker jag att det får bli uppdatering en annan gång, nu gäller det mest att börja igen så man kan fortsätta.

Sitter på Sockerkringlan med sömniga ögon. Jag sover för lite och gråter för mycket. Ungefär som vanligt. Fast nu med känslan av att tiderna kommer bli mycket mer stressiga framöver. Oroar mig i förväg alltså.

Men idag fick jag iallafall glädjande besked. Har varit hos den enda ortoped som ens ville ta emot mig på undersökning, och han lovade att skriva ett intyg åt mig som jag kan ge försäkringskassan. Fighten om bilstöd har börjat.
Jag blev så glad att jag firade med att gå till Emmaus. Hittade en kjol med rosor på brun botten, vem behöver inte något sådant? Fann mitt gamla tillgodokvitto, och fyndet blev nästan gratis. Sådant är fint.

Nu ska jag sitta och blunda en stund. Och tänka på mina basilikasådder som börjat gro. Och på balkongliv i största allmänhet.