Gick till Fåfängans antik och bad att få titta på femtiotalsbroscher. Kvinnan bakom disken tog då fram låda efter låda med blixtrande stenar, glimmande guld, matta pärlor. Sådana ljuvligheter för ett flickhjärta.Valde till sist en rektangulär, guldbrun med italiensk kristall. Nu sitter den vackert på min bröllopsklänning. Imagen är komplett. Och viktigast: Snart får han mitt efternamn.
Haft fina dagar, fast med mycket oro i. Det blir nog skönt sedan när allt lugnar sig lite. När vi inte är så himla speciella längre. Jag tycker verkligen hemskt bra om vardag.
Lyssnar på Bitterfittan på ljudbok och gråter i sympati. Sytt klart en hel kjol av tyg som jag hittade i en container. Och en tröja i gråblått stuvtyg, len och mjuk mot kroppen. Och idag gick Senpai och jag vid delsjövattnet och jag tog massa fina kort. Alla små hemliga vattensamlingar, skogshallonen och all dyster tallskog. Fina, somriga dagar.
söndag 24 juli 2011
onsdag 13 juli 2011
rapport från en balkong
Sömnig kisse på balkongbordet
Chilifrukterna
Ljuvligt skära pelargonior
Min första krasseblomma som slog ut idag.
flickdrömmar, hattar med flor och den enkla sanningen
Jag känner mig alltid som mest förmögen när vi precis har handlat mat. Alla fina frukter, grönsaker, ekologiska bönburkar. Men igår var det lite extra speciellt. Förutom en doftande basilika och andra trevliga saker låg det en coiffe i ett prassligt paket i min påse. Vit och champagne med flor från tjugotal och spets från femtiotalet. Fjädrar och pärlor. Bröllopshatten!
Det var inte riktigt så här jag tänkt mig. Såhär romantiskt fina bröllopskläder. Vad hände med den enkla sommarklänningen och utsläppt hår liksom? Jag vet inte riktigt om det är drömbröllopsdemonen inom mig, eller bara jag. Det är klart, vissa skulle nog tycka att jag alltid har somriga klänningar på mig. Och är det bröllop kan kanske de flesta instämma om att det känns mer kalasigt om man höjer ribban litegranna. Och vad är mer kalasigt än en blommig klänning? Kanske en klänning av spets och en hatt med flor.
Jag kan iallafall konstatera att det här är någonting som mest blev. Det kom fram på vägen hit vad jag ville ha. Precis som att Senpai utvecklat fram det han vill ha. Vi kommer inte matcha varandra för fem öre, men vi kommer vara vi i allra högsta grad.
Och sedan är det ju egentligen skitsamma oavsett om man är under- eller överklädd. Det är inte bröllopet som är det viktiga, utan att känna att man behöver och vill vara gift.
Det var inte riktigt så här jag tänkt mig. Såhär romantiskt fina bröllopskläder. Vad hände med den enkla sommarklänningen och utsläppt hår liksom? Jag vet inte riktigt om det är drömbröllopsdemonen inom mig, eller bara jag. Det är klart, vissa skulle nog tycka att jag alltid har somriga klänningar på mig. Och är det bröllop kan kanske de flesta instämma om att det känns mer kalasigt om man höjer ribban litegranna. Och vad är mer kalasigt än en blommig klänning? Kanske en klänning av spets och en hatt med flor.
Jag kan iallafall konstatera att det här är någonting som mest blev. Det kom fram på vägen hit vad jag ville ha. Precis som att Senpai utvecklat fram det han vill ha. Vi kommer inte matcha varandra för fem öre, men vi kommer vara vi i allra högsta grad.
Och sedan är det ju egentligen skitsamma oavsett om man är under- eller överklädd. Det är inte bröllopet som är det viktiga, utan att känna att man behöver och vill vara gift.
tisdag 12 juli 2011
fina dagar
För att vara ledig har jag ganska lite tid till att sitta här. Kan visserligen bero på att vi spelar en massa Grand theft auto så till den grad att jag snart kommer vilja hijacka bilar och säga saker i stil med "Don't blame me - blame society". .
I lördags åkte vi med mina föräldrar till antikladan. Hur mycket saker som helst, uppblandat med mastillverkad shabby chic. Har väldigt svårt för en inredningsstil där möblerna bara "låtsas" vara gamla.
Hittade en jättefin kaffekanna i metall, med trähandtag. Vi har en kastrull med precis likadana detaljer, så det kändes fint. Och en gammal nött ask i emalj. Sådära typiskt gul med grön kant. Den gömmer vi smöret i.
Därefter åkte Senpai och jag och köpte billiga vattenglas till bröllopsfesten. Det kostade mindre än om vi hade hyrt dem. Får ta och pimpa upp samtliga sextio glas efteråt med glasfärg och sälja för en hutlös summa..
Igår åkte jag med Mommo och Moffa till Pilane för att titta på utomhusskulpturen. Hetta, kullar, syrsorna som spelade och fåren som vilade i skuggan under träden. Som Mommo sade: Man kan låtsas som att de ligger under ett pinjeträd och att vi egentligen är i Grekland!
Fina skulpturer. Och fin miljö att ha dem i. Det blev sån härlig kontrast.
Förövrigt måste jag inse hur lite jag har att säga till om när det gäller mina morföräldrar. Jag fick exempelvis inte betala för bröllopslokalen, det tyckte de var onödigt. Att betala för min egen mat på caféet efter att vi sett på skulpturen var också en jättelöjlig idé. Jag tror nog inte att jag någonsin kommer betraktas som vuxen av dem. En gång barnbarn alltid barnbarn, liksom.
Idag: Hämta coiffe. Jag är väldigt pepp på att se hur den blev. Tänker mig någonting crazy med fjädrar en masse.
I lördags åkte vi med mina föräldrar till antikladan. Hur mycket saker som helst, uppblandat med mastillverkad shabby chic. Har väldigt svårt för en inredningsstil där möblerna bara "låtsas" vara gamla.
Hittade en jättefin kaffekanna i metall, med trähandtag. Vi har en kastrull med precis likadana detaljer, så det kändes fint. Och en gammal nött ask i emalj. Sådära typiskt gul med grön kant. Den gömmer vi smöret i.
Därefter åkte Senpai och jag och köpte billiga vattenglas till bröllopsfesten. Det kostade mindre än om vi hade hyrt dem. Får ta och pimpa upp samtliga sextio glas efteråt med glasfärg och sälja för en hutlös summa..
Igår åkte jag med Mommo och Moffa till Pilane för att titta på utomhusskulpturen. Hetta, kullar, syrsorna som spelade och fåren som vilade i skuggan under träden. Som Mommo sade: Man kan låtsas som att de ligger under ett pinjeträd och att vi egentligen är i Grekland!
Fina skulpturer. Och fin miljö att ha dem i. Det blev sån härlig kontrast.
Förövrigt måste jag inse hur lite jag har att säga till om när det gäller mina morföräldrar. Jag fick exempelvis inte betala för bröllopslokalen, det tyckte de var onödigt. Att betala för min egen mat på caféet efter att vi sett på skulpturen var också en jättelöjlig idé. Jag tror nog inte att jag någonsin kommer betraktas som vuxen av dem. En gång barnbarn alltid barnbarn, liksom.
Idag: Hämta coiffe. Jag är väldigt pepp på att se hur den blev. Tänker mig någonting crazy med fjädrar en masse.
torsdag 7 juli 2011
självständighet versus utanförsskap
Tvättat miljövänligt! Tvättnötter, bakpulver som blekmedel och så lite lavendelessens istället för sköljmedel. Drar ut tvätten ur maskinen, skakar den och slätar ut, draperar den lite nödtorftigt över en korgstol, trycker tvätten mot näsan och drar in doften i djupa andetag. Ah.. Ljuvligt!
Tror jag förstår varför hemmafru/manidealet lockar även mig. Det är så många sinnesintryck man får uppleva! Doften av tvätt, smaker av matlagning, färgerna i frukt, grönsaker och i blommorna man sköter och så vidare. Det kan man givetvis hinna med att uppleva ändå även om man jobbar "bortifrån", men det är just det att då måste man verkligen ta sig tid till att göra det när man väl är hemma.
Att välja att sköta om hemmet skulle för mig då innebära att man sköter om dedär sinnesintrycken på heltid och delar med sig av dem när folk kommer hem och som kan vara i stort behov av dem.
Min teori i korthet:
Människor som jobbar för att de måste, alternativt jobbar bortifrån, lägger sin energi på jobbet och får tillbaka värdet i form av pengar som är nödvändiga för att överleva.
Människor som jobbar med sin hobby/tar hand om hemmet (frivilligt) samlar på sig av positiva sinnesintryck och har råd att ge energi till dem som förlorat den. Detta förutsatt att inkomstkällan är tryggad, av ena eller båda parter.
Detta förutsätter givetvis också att man frivilligt valt att jobba hemma/borta och att båda parter är överens sinsemellan om arbetsfördelningen.
Kanske lite märkligt av mig att skriva detta som vore jag hemmafru. Det är jag ju inte. Just nu har jag bara sommarlov, och ska snart återigen överhopas av tentor och c-uppsats. Men denna ledighet har gett mig och mina tankar fritt spelrum. Hur ska man någonsin veta vad man egentligen vill bli?
Det enda jag vet är att jag sedan man börjar skolan så börjar också den där "påtvingade" gemenskapen och det förväntade konstanta samarbetet. Man lär sig att fungera i grupp vilket man har stor nytta av sedan i arbetslivet.
Det har nog aldrig funnits någon epok för självständigheten. Ett samhällets uppbackning för den enskilda individens vilja att jobba själv. Det är lite konstigt att inte vilja socialisera. Lite fel.
Jag har alltid känt mig lite fel. Eller udda snarare. Men istället för att gräva ner mig i det eller fundera på hur jag ska bli social, och därigenom förändra min personlighet, så vill jag helst göra tvärtemot. Jobbet bör inte äga personen, utan tvärtom. Skaffar jag mig i framtiden ett "riktigt" jobb, så blir det på ett sätt en förlängning av skolan. Man förväntas kompromissa och fungera med andra.
Samtidigt vet jag vilken inverkan omgivningen kan ha på den egna prestationen. Just i och med att man förväntas samarbeta i grupp så är risken liten att man slackar i projekt. Man utför dem, och så är det bra med det. Och visst tror jag att man kan utvecklas på jobbet. Hade jag inte trott på det, hade jag inte haft svårt alls för att välja hemmafrulivet. Men nu kan man ju det.
Därtill kommer att jobbet kan få en att känna sig bekräftad, samt den ekonomiska tryggheten.
Det är inget lätt val. Men hur jag än väljer så backar min själs älskade upp mig. Det känns självklart och bra.
Tror jag förstår varför hemmafru/manidealet lockar även mig. Det är så många sinnesintryck man får uppleva! Doften av tvätt, smaker av matlagning, färgerna i frukt, grönsaker och i blommorna man sköter och så vidare. Det kan man givetvis hinna med att uppleva ändå även om man jobbar "bortifrån", men det är just det att då måste man verkligen ta sig tid till att göra det när man väl är hemma.
Att välja att sköta om hemmet skulle för mig då innebära att man sköter om dedär sinnesintrycken på heltid och delar med sig av dem när folk kommer hem och som kan vara i stort behov av dem.
Min teori i korthet:
Människor som jobbar för att de måste, alternativt jobbar bortifrån, lägger sin energi på jobbet och får tillbaka värdet i form av pengar som är nödvändiga för att överleva.
Människor som jobbar med sin hobby/tar hand om hemmet (frivilligt) samlar på sig av positiva sinnesintryck och har råd att ge energi till dem som förlorat den. Detta förutsatt att inkomstkällan är tryggad, av ena eller båda parter.
Detta förutsätter givetvis också att man frivilligt valt att jobba hemma/borta och att båda parter är överens sinsemellan om arbetsfördelningen.
Kanske lite märkligt av mig att skriva detta som vore jag hemmafru. Det är jag ju inte. Just nu har jag bara sommarlov, och ska snart återigen överhopas av tentor och c-uppsats. Men denna ledighet har gett mig och mina tankar fritt spelrum. Hur ska man någonsin veta vad man egentligen vill bli?
Det enda jag vet är att jag sedan man börjar skolan så börjar också den där "påtvingade" gemenskapen och det förväntade konstanta samarbetet. Man lär sig att fungera i grupp vilket man har stor nytta av sedan i arbetslivet.
Det har nog aldrig funnits någon epok för självständigheten. Ett samhällets uppbackning för den enskilda individens vilja att jobba själv. Det är lite konstigt att inte vilja socialisera. Lite fel.
Jag har alltid känt mig lite fel. Eller udda snarare. Men istället för att gräva ner mig i det eller fundera på hur jag ska bli social, och därigenom förändra min personlighet, så vill jag helst göra tvärtemot. Jobbet bör inte äga personen, utan tvärtom. Skaffar jag mig i framtiden ett "riktigt" jobb, så blir det på ett sätt en förlängning av skolan. Man förväntas kompromissa och fungera med andra.
Samtidigt vet jag vilken inverkan omgivningen kan ha på den egna prestationen. Just i och med att man förväntas samarbeta i grupp så är risken liten att man slackar i projekt. Man utför dem, och så är det bra med det. Och visst tror jag att man kan utvecklas på jobbet. Hade jag inte trott på det, hade jag inte haft svårt alls för att välja hemmafrulivet. Men nu kan man ju det.
Därtill kommer att jobbet kan få en att känna sig bekräftad, samt den ekonomiska tryggheten.
Det är inget lätt val. Men hur jag än väljer så backar min själs älskade upp mig. Det känns självklart och bra.
tisdag 5 juli 2011
spetsskålarna
Jag är klar med mina spetsskålar..! Lite ömtåliga men ack så fina. Och så får man passa sig för att slicka på dem även om det känns lockande. Tipstack till Kajsas och hennes blogg Prettopyssel för "recept" på sockerblandning.
Man tar en ren och torr spetsduk (sådana går att köpa för ett par kronor på second hand).
Blanda tre matskedar vatten med 1.5 dl florsocker och doppa duken så den blir genomvåt.
Lägg duken över tex. en upp och nedvänd bunke. Tänk på att det sipprar en massa klibbigt sockervatten från duken allt eftersom den torkar, så det är ett smart drag att låta den stå på diskbänken eller liknande.
Låt den torka över natten och lossa sedan försiktigt från bunken, exempelvis med hjälp av en slickepott.
morgonandakten
Tystnad. Grå morgon. Lägenhetshuset format som ett frågetecken, bildar en omfamning och jag är mitt i.
Katt på blårutig duk. Duken på stort, svart bord.
Funderar på tiden. Hur ofta jag bara ser den som ett flöde, obegränsad. Och hur många som inte har välsignats med ett sådant tänk. Som bara ser tiden som fyllda/tomma luckor.
Själv måste jag skapa mina rutor om jag ska få något gjort. Annars sitter jag nog bara här och är i nuet. Vilket visserligen inte behöver vara fy skam det heller.
Katt på blårutig duk. Duken på stort, svart bord.
Funderar på tiden. Hur ofta jag bara ser den som ett flöde, obegränsad. Och hur många som inte har välsignats med ett sådant tänk. Som bara ser tiden som fyllda/tomma luckor.
Själv måste jag skapa mina rutor om jag ska få något gjort. Annars sitter jag nog bara här och är i nuet. Vilket visserligen inte behöver vara fy skam det heller.
måndag 4 juli 2011
man blir nästan religiös
 |
Idag har jag även bakat en plåtburk med kringlor. Tillsammans med kaffe ute på balkongen och med en katt i knäet så dog jag lite.
- 100 g smör
- 2 ägg
- 1,5 dl strösocker
- 6 dl vetemjöl
- 1 tsk bakpulver
Jag blandade äggen och sockret fluffigt för sig och mjölet tillsammans med bakpulvret i en annan bunke. Sedan hottade jag till utgångsreceptet lite genom att även blanda ned cirka en halv tesked vaniljpulver (icke att förväxla med vaniljsocker) i mjölbunken.
Så knådade jag ihop alltihop till en fin deg och rullade ut den till tunna strängar som jag formade till kringlor.Man kan även vända kringlorna i pärlsocker. Det hade jag inte hemma, men jag tyckte de jag gjorde blev bra och tillräckligt söta ändå.
Skjuts in i ugnen på 175 grader i cirka tio minuter. Då har man lagom tid på sig att tillreda en fin kopp kaffe som man kan doppa i. Ljuvligt!
fredag 1 juli 2011
för mig eller för någon annan
Att skriva. För min skull eller för andras? Det var åratal sedan sist jag skrev offentligt. Då var man liten och hobbygothare och skrev ångestfyllda dikter som man lade upp till allmän beskådan på ett poesiforum. Sedan råkade en Någon se dem och nu är vi tillsammans och har en skruttig hyundai, en fin trea i Göteborg och en fluffig kisse tillsammans och ska snart gifta oss. Tänk va. Vuxenpoängen bara trillar in.
Jag är så bra på att leva i nuet. Det är nog det. Jag behöver en dagbok lika mycket som jag behöver fotografier om jag ska komma ihåg något till senare. Alla fina saker som händer. Även efter att de hänt.
![]()
Just nu: Passar mina morföräldrars hus. Lyssnar på hårdrock. Gnisslande elgitarrer och snabba beat möter en rosbukett i en vas på bordet, tysta gardiner och möbler från en annan tid.
Jag är så bra på att leva i nuet. Det är nog det. Jag behöver en dagbok lika mycket som jag behöver fotografier om jag ska komma ihåg något till senare. Alla fina saker som händer. Även efter att de hänt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)